Att lämna sitt hem

Jag har aldrig varit så stolt över mig själv som jag är över att jag tog mig hit. Att jag faktiskt lämnade min familj på flygplatsen och klev på planet. Att slita sig ifrån dem och ta sig bort till check in och bagage dropp-off var det svåra. Efter det var allt fokus på allt roligt jag hade framför mig. Inte förens efter två månader i USA var första gången jag hade hemlängtan. Ibland tänker jag tillbaka på hur mycket större det kändes innan jag åkte.

I veckor innan avresan var mitt humör som en bergochdalbana, ena sekunden var jag definitionen av energi och glädje, andra var jag ett gråtande känslofyllt monster. Jag hade så himla kul, träffade kompisar, var ute med båten, levde livet. Ändå visste jag att jag skulle lämna allt inom kort. 10 månader, jag har aldrig varit från min familj så länge. Jag har aldrig varit ifrån min bästa kompis så länge. Jag har helt ärligt aldrig varit ifrån någon jag älskar så länge, och nu ska jag vara ifrån alla.



I bilen till flygplatsen
kunde jag inte riktigt greppa mina känslor, var detta på riktigt? Mest av allt var jag glad, men ändå var det något som låg och gnagde i mig. Inget kändes verkligt. För nästan ett år sen hade jag bestämt mig för att åka, och nu var jag faktiskt här?

Jag var rädd, otroligt rädd. Inte för att åka och lämna allt, utan för att jag skulle ångra mig i sista sekund och aldrig gå på planet. Det kändes som ett omöjligt uppdrag, att lämna min familj och hela mitt liv som jag byggt upp bakom mig, att sakta gå ifrån det.



Nu var jag på flygplatsen, mina föräldrar och min bror stod med mig när de plötsligt säger åt oss att lämna våra familjer och gå och checka in våra väskor. Tårarna väller upp i mina ögon och jag kramar om dem alla en allra sista gång. Mina ben är ostadiga, men jag tar min väska och går där ifrån. All rädsla om att klara av det eller inte försvinner och fast jag är ledsen, är det beslutsamheten som tar över.

Det gör ont, jag vänder mig om och ser dem stå där med leenden på läpparna och tårar i ögonen, men jag vet att jag har gjort rätt val. Jag ler tillbaka och känner en av många tårar rulla ner för min kind. Sen vänder jag mig om och sen dess har jag inte sett tillbaka.

Det var inte svårt. All rädsla innan var i onödan. Innerst inne visste jag alltid att jag skulle klara det och nu när jag har gjort det så vet jag, att jag kan göra allt, om jag bara vill det tillräckligt mycket.

Ida är en av våra studentreportrar 2017/2018 och bloggar från Texas i USA. Vill du också plugga i Texas under ditt utbytesår? Med oss på Explorius kan du lägga till Texas som områdesval!


Ansök till ett high school-år