Om hemlängtan som utbytesstudent



Innan man åker iväg på sitt utbytesår så blir vi varnade,
nästan skrämda med ord som; ’’Alla kommer att få hemlängtan, det kommer vara jobbigt och det kommer göra ont’’. Den största fasan är inte första skoldagen, att man inte får kompisar eller att man inte ska trivas i sin värdfamilj. Nej, den största rädslan är hemlängtan. Alla utbytesstudenter ställer in sig på att de fenomenet kommer att hälsa på, men är det verkligen så? Får alla hemlängtan?

Jag blir dagligen frågad ifall jag har hemlängtan eller om jag saknar mitt hem, svaret är nej.

Enligt mig är det skillnad mellan hemlängtan och att sakna, YES - jag har saknat Sverige, men jag har inte varit homesick. Saknaden har aldrig fått mig att vilja packa väskorna och ta första bästa flyget hem, jag har alltid varit fast besluten med att jag ska stanna här.

Jag har såklart känt ’’vad skönt om jag hade varit hemma’’ eller ’’jag längtar tills jag kommer hem så att jag kan göra si eller göra så’’, vilket är normalt. Dock har aldrig tanken slagit mig att jag önskade att jag varit hemma istället för här. Min inställning har från dag 1 varit att; jag ska göra detta år till det bästa i hela mitt liv, och ifall jag ställer in mig på att få hemlängtan så är det precis vad som kommer hända.



Flera gånger har jag trott att jag haft hemlängtan, (dramaqueen som överdriver allt), men har nu insett att så inte är fallet. Jag har haft jobbiga stunder här, speciellt med kulturkrockarna som uppstår. Jag menar jämför man Sverige med konservativa USA är det lättare att rabbla likheterna än olikheterna för att det finns så många och har ofta tänkt att ’’här hör jag inte hemma’’, vilket jag förknippat med hemlängtan. Dock är det helt två olika saker. Bara för att jag ibland känner att jag inte passar in, betyder inte det att jag vill hem. Jag är bara annorlunda och skulle aldrig avbryta mitt år pågrund av lite olikheter, för det är därför jag är här - för att ta del av dem.


När jag får frågan om jag längtar hem svarar jag också; ’’I’m already home, what are you talking about?’’ för det är sant. Jag har en hatkärlek för USA, det kan jag inte förneka, men detta är mitt andra hem och trots alla kulturkrockar, religioner och politiska olikheter så är detta andra sidan av mitt liv, precis som ett mynt har två sidor så har jag två liv och två hem.



Det finns alltså ingen sanning om hemlängtan. Det finns ingen guide att följa som säger var/om/när du får hemlängtan. Det finns ingen utbytesstudent som kan stå och predika om att du kommer att få hemlängtan, men det finns inte heller någon som säger att du inte kommer att få hemlängtan. Det är slumpen som avgör och det är okej!

Vissa måste kämpa mer under sitt utbytesår medan andra inte behöver kämpa alls. Vissa får jättemycket hemlängtan, andra får ingenting alls. Ett år präglat av mycket hemlängtan behöver inte vara ett sämre utbytesår än en person som inte har någon hemlängtan alls. Likasom att någon som har hemlängtan inte älskar sin familj mer än någon som inte har hemlängtan.

Till er kommande utbytesstudenter vill jag bara säga att ingenting kan förbereda er på ett utbytesår, ingenting kan förbereda er på kulturkrockarna samt hemlängtan. Så ta ingenting för givet, utan go with the flow och ta var dag som den kommer. So what om du drabbas av hemlängtan. Du kanske till och med bestämmer dig för att avbryta ditt år? Ditt hem i Sverige finns alltid kvar och skulle det bli för jobbigt kan du alltid åka hem och det är aldrig ett misslyckande.

Frida bloggar från Texas under sitt utbytesår i USA. Vill du också plugga på high school i Texas? Med oss på Explorius kan du lägga till Texas som delstatsval vid din ansökan!

Ansök till ett high school-år