Fem faser att gå igenom inför hemresan



2a maj 2017. Det är exakt en månad kvar tills jag lämnar mitt hem för att åka…hem. Om exakt en månad stiger jag av planet i Sverige igen och mitt utbytesår i USA är över.

Jag har kommit till underfund med att jag gått igenom olika faser i mitt förberedande på att åka hem, fem olika faser för att vara mer exakt. Jag läste många bloggar innan mitt utbytesår som alla hade liknande känslor, men jag förstod inte riktigt hur mycket det faktiskt stämmer först nu - när jag är i deras sits.



Första fasen jag gick igenom när nedräkningen till hemresa påbörjade var att jag ville åka hem, så snart det bara gick! Med bara någon månad kvar ville jag snabbspola tiden och låta hemresan komma gärna redan om en vecka. Jag slutade bryr mig om skolan, det sociala livet och allt annat allmänt också. Man blir arg, för känslorna man känner går inte att förklara eller förstå sig på. Man blir less på kulturskillnaderna och även ifall språket sitter bra, så kan man inte uttrycka sig som man vill alla gånger, vilket är frustrerande. Jag ville bara hem till den lätta vardagen.



Fas nummer två kallade jag för ’’honey-moon nummer 2’’. Förutom den första man får i början av sitt bytesår, så kändes detta på samma sätt. Livet är perfekt, man uppskattar sitt utbytesår oerhört mycket, inklusive alla människor som varit med och påverkat upplevelsen. Man vill aldrig lämna sitt värdland och livet är för en gång skull som en dans på rosor och tanken att man snart ska lämna utbytesbubblan är o-tänkbar.



..Sedan brister bubblan, ungefär en månad innan hemresa. Break-down och verkligheten kommer ikapp en. ’’Är detta sista gången jag äter på denna restaurang med min kompis?’’ eller ’’Är detta sista gången jag åker efter denna väg?’’

Frågorna blir fler och fler och allt mer realistiska. Tiden är snart förbi och du vet innerst inne att det inte finns någonting du kan göra för att stoppa den. I bakhuvudet snurrar tankarna att du inte vet om/när du kommer tillbaka och om/när du får se dina kompisar igen. Hjärtat börjar brista allt eftersom du säger hejdå till människor du mött under ditt utbytesår och klumpen i magen växer sig större för varje dag som går. En lätt panik och ångest börjar uppstå och det går inte att koppla bort den, inte ens för ett tag. Den flåsar en alltid i nacken.

Fas fyra, det är nu du verkligen inser att du ska åka hem. Omedvetet börjar du förbereda dig genom att planera packning, göra listor, planera avskedsfester, graduation, sista skoldagarna etc. På något sätt sker inte detta under fullkomlig panik utan mer under samlade känslor. Du försöker att avdramatisera det hela, inte prata så mycket om det tills.. fas ett börjar om igen.



Sedan fas två, tre och fyra. Det är en klocka som bara går runt och runt. Tiden rinner iväg som sand mellan fingrarna. Du gör allt du kan för att försöka njuta av tiden, vilket oftast går bra. Men som sagt, dessa faser finns alltid i bakhuvudet och det är svårt att inte bli påmind. Sedan kommer det som jag tyckt har varit värst hittills..


Rädsla. Även om de föregående tankarna fortfarande snurrar runt på repeat i huvudet så börjar den troligtvis sista fasen att ta över. Känslorna har nästan sugits ur mig och livet rullar på som automatik, efter ett schema. Jag känner mig nästan död, samtidigt som jag kan känna varje minut och sekund som passerar. Jag är rädd för att glömmas bort. Tänk om mina kompisar här glömmer bort mig? Att jag kommer förlora kontakt med varje en av dem och hela mitt utbytesår kommer kännas som en dröm, som aldrig hänt?

Men även rädsla för att komma hem. Komma hem till det som borde kännas normalt, men som numera känns både skrämmande men framför allt främmande. De små sakerna skrämmer en mest. Alla kulturskillnader, att man glömt bort det Svenska språket och att saker och ting kommer att vara förändrade.



Hur ska jag klara att inte längre få mejl från Explorius once in a while, att inte längre ha en utbytesblogg, att inte längre prata engelska varje dag, att inte gå på High School? Hur ska jag klara att åka hem och dela med mig av allt det jag upplevt under dessa snart tio månader och veta att jag aldrig kommer att uppleva det igen..

Jag ska vara ärlig och säga att jag har ingen aning.. Men utbytesstudenter innan mig har klarat av det, vilket jag vet att även jag kommer att göra. Och sure, vissa kanske inte känner igen sig i detta, men skulle tro att många av er som snart ska hem/som åkt hem kände något liknande innan er hemresa och det löser sig nog tillslut ska ni se.''

Frida bloggar från Texas under sitt utbytesår i USA. Vill du också plugga på high school i Texas? Med oss på Explorius kan du lägga till Texas som delstatsval vid din ansökan!

Ansök till ett high school-år