Skaffa vänner i Japan

Kompisar på restaurang

Så nu har jag varit i Japan i ungefär 1,5 månad. Vilket känns helt galet! Det är nästan 2 månader! Jag har aldrig tidigare upplevt att tiden rusar fram så fort som den gör nu. Jag lär mig nya saker, och varje dag känns som ett helt liv. Ändå passerar de snabbare än blixten. Vissa dagar är lite kämpiga, för det är ett helt nytt språk, nya sociala normer, och massa andra saker att anpassa sig till. Ibland kan det också kännas ensamt, när man inte känner att man kan kommunicera med någon, eller uttrycka sig alls.

För mig har den bästa medicinen mot ensamheten varit vänner. Det kan ju kännas omöjligt att skaffa vänner när man inte pratar samma språk. Men det går! Så i detta blogginlägg tänkte jag fokusera på att skaffa vänner och relationer när det finns en stor språkbarriär.

Gruppbild med kompisar

Så hur gick det till för mig? Jo, först kändes det helt omöjligt, jag visste inte hur jag skulle prata. Fungerade engelska? Hur använder man humor här? Hur säger jag det här på japanska? Jag kände mig helt lost, jag trodde aldrig att det skulle bli lättare. Men en sak jag verkligen lärt mig är när man väl börjar klättra utanför sin bekvämlighetszon så lär man sig mer, och man dyker på massor av oväntade saker.

Jag började försöka, lite varje dag. Jag sa några ord på japanska, blandade in lite engelska, jag kämpade för att göra mig själv förstådd i skolan. Det hjälpte också att folk var nyfikna. Eftersom jag var utbytesstudent, fanns det många som var intresserade, de ville öva sin engelska med en. Det underlättade på så sätt, folk var genuint intresserade. Att söka ut nya kontakter var kul, för många var villiga att sträcka ut handen tillbaka.



Jag märkte nu i oktober att det börjat bli lättare, jag kämpar inte längre för att mina kompisar ska förstå mig. Jag vet var gränserna för mina vänners engelska går, och de vet var gränserna för min japanska går. Tillsammans jobbar vi alla, varje dag. Vi skickar runt en liten dagbok i klassen, först får någon skriva på engelska och japanska, sen får jag svara på japanska och engelska. Vi försöker alla lära av varandra.

Mitt bästa tips är att försöka prata så mycket som möjligt, fråga massor! Man måste kunna bjuda på sig själv. När det kommer till språket kommer man göra många misstag, det kan bli väldigt knasigt ibland. Så istället för att bli upprörd om någon skrattar åt en, rekommenderar jag definitivt att man skrattar åt sig själv tillsammans med de andra. Att bjuda på sig själv är super duper viktigt, det är ett jättebra sätt att komma närmare människor!

Jag tyckte det kändes som bäst när jag kunde få mina kompisar att skratta. Det kändes underbart när man väl förstod hur humor fungerar, i den japanska skolan, i min klass och bland mina vänner. Att skratta och skämta tillsammans gör saker lättare, det gör en också väldigt glad. Skratten som vi delar är verkligen min medicin mot ensamheten och hemlängtan.

En annan sak som jag märkt är viktig här, är att hela tiden vara öppen och inte dra sig undan för mycket. Ibland, om man är riktigt ledsen, kanske man gärna vill dra sig undan, vara ifred. Det är okej att vara ledsen, men om man drar sig undan för mycket, kan man inte se när nya dörrar öppnas. Man kanske missar något som hade kunnat ge en chansen att prata med någon ny klasskompis, eller chansen att bli medbjuden på något.

Att dra sig undan kan vara skönt i stunden. Men hemlängtan kommer inte bli bättre av att endast spendera tid ensam. Så trots att språket är ett högt berg, som känns omöjligt att bestiga, är det bara att börja. Nu när jag har klättrat en bit upp på berget så känns det lite lättare. Jag känner att jag har folk runt mig som jag kan vända mig till om jag känner mig nere. Jag har hittat folk som kan få mig att le när det känns tungt, och familjen hemma i Sverige är allt jag kan tänka på.

Nu när jag har skaffat vänner, har jag också skaffat ännu fler fina minnen. Så i inlägget om vänner tänkte jag att jag skulle ta upp lite fina stunder jag har haft med de hittills!

Nyligen så gick jag och tre vänner ut på lunch och karaoke, sedan avslutade vi med att dricka tapioca (bubble te) och äta super goda crepes. Det var fantastiskt kul, vi skrattade massor, vi sjöng också massor med karaoke. Trots att jag var på en helt annan planet när det handlade om musikalisk talang. Jag kan alltså absolut inte sjunga, men det är ändå kul, det handlar återigen om att våga bjuda på sig själv.

Karaoke är super populärt i Japan. Många ungdomar går på fritiden och sjunger karaoke. Aktiviteten kommer ursprungligen från Japan så det kanske inte är så konstigt att det är så poppis. Det funkar i alla fall på så sätt att man beställer ett rum, där finns det en TV, soffor, ett bord, mikrofoner, tamburiner, maracas och en surfplatte-liknande sak för att välja låtar. Man betalar för tiden man är där, och till karaoke rummet kan man beställa in pommes och massa saker från menyn. På vissa ställen finns det fri mängd läsk och mjukglass också. Det blir personligt och avslappnat att endast dela rummet med sina kompisar, och man kan sjunga för full hals.

När man är med kompisar är det också vanligt att man tar bild i fotobås som kallas Purikura. Jag tycker personligen att man ser väldigt galen ut på de här sortens bilder. Det läggs på väldigt mycket filter på ansiktet och man får väldigt stora ögon. Men de är väldigt roliga att ta, alla klämmer in sig i båset, som har en greenscreen. Sen ska man inta olika poser, och så tas de ett antal bilder. Efter det så kan man hoppa ur båset och lägga till eller skriva saker på fotona. Sen skrivs de ut, och så har man bilder där man ser lite ut som en docka eller en alien!

Så sammanfattningsvis vad jag har lärt mig när det kommer till vän-skaffandet i ett land där man inte pratar samma språk. Fortsätt hela tiden försöka, bjud på dig själv och var öppen även när det känns jobbigt!

Anmäl dig till ett high school-år 

Cornelia vloggar från Tokyo under sitt utbytesår i Japan. Vill du också plugga på high school i Japan? Kontakta oss så berättar vi mer!