Karin Wimark utbytesstudent i Italien 2008/2009

När planet lyfte från marken visste jag att jag skulle tillbaka. Inte kunde jag lämna något som gav så mycket känslor, så mycket glädje och på något vis hemmakänsla och inte komma tillbaka. Så fort vi åter landat på Arlanda kändes allt så grått, stelt och kallt. Inte som i Italien.

Första gången ett utbytesår dök upp i tankarna var när min mamma berättade om sitt eget år i USA. Hon berättade om High School-vännerna, hur de varit med i en rad olika klubbar, om ”the year book” där allt viktigt under skolåret fanns nedprintat och om familjen som till slut känts som sin egen.

Jag gick då bara i sjuan och än låg möjligheten en bra bit bort i tiden. Men ett frö hade ändå såtts i mitt huvud och jag kände att det här var något för mig. Jag ville också bli utbytesstudent.

Jag har alltid älskat att resa, att se och upptäcka nya saker. Min nyfikenhet sätter inga stopp.

Förra sommaren for jag och min familj till Italien och jag blev förälskad. I språket, kulturen, människorna och värmen som fanns i allt, inte bara i luften.

Jag och min kompis, som också följt med, radade en dag upp en hel lista med meningar vi bestämt att vi skulle lära oss. Vi tragglade dessa med iver och kände sådan lycka över att kunna lite italienska.

Så fort jag plockar fram det papperet nu påminns jag så väl om just den veckan och leendet åker ända upp till öronen.

Jag tror att jag skulle vara en perfekt utbytesstudent just därför att jag är så öppen, intresserad och en mycket positiv och glad person. Kompisar beskriver mig som social och jag trivs att ha människor omkring mig. Jag är en sådan person som gillar att anförtro mig åt andra och tycker att man som vän ska kunna vara ärlig, trygg och veta att man finns för varandra. Jag gillar när det händer saker och har ofta kalendern fullbokad, men jag kan stundvis lika gärna sjunka ner i soffan, koppla av med en bra bok eller rada upp med ett gäng filmer. (romantiska komedier förstås) Eller helt enkelt gå och fika med ett par kompisar.

Jag heter föresten Karin Wimark och föddes den 22 februari 1990. Jag bor i en liten by som heter Bergsjö och ligger strax utanför Hudiksvall. I byn bor bara runt 2000 invånare och är därför en perfekt plats att som barn växa upp i. Alla känner alla.

Min mamma Ann arbetar som lågstadielärare och min pappa Anders som högstadielärare, både i matematik och idrott. Genom dem har jag fått mycket hjälp i skolarbetet och även mycket tid eftersom de är lediga under samma lov som vi skolungdomar.

Jag har en storebror som heter Tommy, är 19 år och tog studenten i år. Just nu är han i Norge och jobbar för att sedan kunna resa runt lite i världen. Vi står och har alltid stått nära varandra och det känns tomt utan honom hemma. En i familjen liksom saknas.

Vi har alltid som familj gjort mycket tillsammans. Rest utomlands, farit på skidsemester till fjällen, hälsat på vänner runt om i Sverige. Stockholm bär det ofta iväg till för där bor större delen av släkten. Morfar, moster och morbror och kusinerna. Varenda gång vi far ner får jag en härlig känsla i magen och så fort vi kommer fram, öppnar bildörrarna och kliver ut känner jag mig lugn. Atmosfären och lukterna gör mig lugn konstigt nog fastän stressen där är påtaglig och lukten består till 99% av avgaser.

Under senaste året har jag åkt dit mycket på egen hand. Jag älskar att dansa och i och med att det inte finns så stora möjligheter till det där jag bor, har jag farit på kurser, läger och workshops. Flera gånger har jag valt att åka själv just för att lära mig att stå på egna ben och lära känna nya människor oberoende av någon annan.

Jag dansar helst streetdans men även mycket balett och showdans. Det var showdansen som startade mitt intresse för dans för kanske sju år sedan, och nu under de senaste två åren har jag och min dansgrupp medverkat i föreställningen ELVIS med Glada Hudik Teatern. Under våren har vi spelat upp på Cirkus i Stockholm och tack vare skådespelarnas ärlighet och passion för teatern har vi gjort succé. Teatergruppen består av utvecklingsstörda och det går inte att beskriva känslan av att få vara tillsammans med dom. Det sägs underbara kommentarer, upplevs äkta lycka och ett självförtroende hos många som förr låg på noll har vuxit enormt. Tack vare detta har även jag vuxit mycket som person och jag kan inget annat än njuta.

Förutom dansen har jag många andra intressen! Gillar idrotter av alla sorter. Har spelat fotboll och åker mycket slalom på vintrarna. Jag spelar piano, lite gitarr och har spelat både flöjt och fiol. Jag fotar, gillar att skriva och har en stor passion för bakning! Min moster har gjort ett flertal receptböcker och jag är grön av avund. Det är faktiskt ett mål jag har i livet! Att en gång göra en egen kak/bröd/bakbok.

Jag gillar att träffa kompisar, gå och fika eller se på film och bara umgås, och har även nyss börjat gå på ett gym på pass som bodyjam och bodybalance.

Min mamma säger ibland att jag inte får slita ihjäl mig, och ibland borde jag kanske lyssna lite mer på henne. Men allt är ju så kul!

Jag går nu andra året på media och kommunikationsprogrammet vilket passar mig jättebra.

Under ettan läste jag både franska och italienska men blev i år tvungen att välja på grund av krock i schemat. Jag blev förtvivlad när jag fick reda på det och gick till rektorn och syon ett flertal gånger. När jag sista gången kom in till rektorn och började förklara vem jag var och vad jag ville bara skakade hon på huvudet och sa: ”Många elever väljer mediaprogramet just för att slippa läsa språk. Vi försöker uppmuntra till att läsa språk och här kommer du och vill läsa TVÅ språk, det glömmer vi inte i första taget!”

Typiskt mig det här, jag vill göra allt! Men det fungerade ändå inte och jag fick efter mycket velande välja. Ni kan ju gissa vad det blev?

Lyckligtvis ska jag och min dåvarande franskaklass åka till Frankrike i höst på ett utbyte. Jag ska bo hos en kille i min egen ålder som sedan i april kommer hit till oss. Läskigt men kul! Hoppas bara att franskan vill stanna i mitt huvud till dess!

Under ett par somrar och även lov har jag jobbat på ett bageri i Bergsjö. Det började i åttan som praktik men nu har det blivit mer och mer. Allt sker under nattetid och jag står ofta ensam i konditoriet och gör tårtor och bakelser av alla de slag. Det är ett perfekt jobb eftersom jag tycker så mycket om att baka och är kreativ, men det kan framåt natten bli en aning ensamt och i längden isolerat från omvärlden.

Nu under hösten har jag och pappa farit ut i skogen och plockat lingon och blåbär för att sedan rensa och sälja. Vi har i många år plockat bär hela familjen och pappa brukar göra sylt i mängder!

Varför jag vill plugga utomlands är ingen svår fråga. Jag har som ni vet, bott i en liten by i snart 18 år. Det har varit en trygg grund men nu vill jag se mer! Jag vill ut i världen och uppleva något nytt. Under de senaste åren har det börjat krypa i mig och att fara iväg på ett utbytesår tror jag skulle ge mig så mycket.

Jag är inte rädd för att åka iväg men jag vet att det kommer att bli tufft och det kommer att komma perioder då jag bara vill lämna allt och åka hem. Men jag vet också att min familj och vänner finns kvar för mig där hemma och att de stöttar mig, även om vi inte befinner oss i samma land. Som en liten tröst är vi ju trots allt under samma himmel!

Men ända inpå nu har jag haft ett problem. Jag vill åka iväg, men vart?

USA, landet som på alla vis skulle roa mig genom aktiviteter, vars kultur påverkat vår så pass att jag säkert skulle vänja mig rätt fort och där engelskan finns med mig. Eller Italien, landet som kändes så… rätt, vars språk bara vill få mig att sluta ögonen och säga ”mmmm”, där gemenskapen och familjen är otroligt viktig och där allt känns varmt och, ja orange.

Någon inom mig vill säga: Åk till USA, du kommer att få ett så roligt år och det är väl precis vad du vill ha? Medan någon annan i mig säger: Nej, lyssna på magkänslan. Du vet inte mycket om Italien, men det lyser i dina ögon när du tänker på det.

Och plötsligt är allt solklart. Klart att jag ska åka till Italien. Klart att jag vill tillbaka till landet som lockade mig så mycket att jag övertalade min familj att fara dit. Landet som fängslat mig från första stund och som sen inte kunnat försvinna ur mina tankar!

Nu vill jag bara kliva på det där planet igen. Åka ifrån gråa, kalla Arlanda och ha ett riktigt spännande och upplevelserikt utbytesår!

ÅRETS STIPENDIATER UTSEDDA!

NINA NILSSON (Utbytesstudent i Japan 2008/2009)   ... läs mer
BJÖRN ERIKSON (Utbytesstudent i USA 2008/2009)  ... läs mer