Utlandsstudier Isa i Frankrike
"Hej,
Jag heter Isa, jag är 16 år och befinner mig för tillfället i La seguniére, en liten by i västra Frankrike. Ett år ska jag tillbringa här och det känns hur spännande, konstigt, roligt och läskigt som helst!
För precis en vecka sedan bar det iväg från Stockholm där jag vanligtvis bor. Klockan tjugo i 7, torsdag morgon, möttes vi på Arlanda; jag och min familj, Caroline från Explorius och två andra utbytesstudenter med sina respektive familjer. Jag åt frukost med min familj för sista gången på ett helt år och sa hejdå till dem! Det var sorgligt men jag hade ändå väntat mig något mycket sorgligare, kanske är ett år för långt för att man ska kunna förstå riktigt hur länge man ska vara ifrån varandra och hur mycket som kommer hända innan man ses igen, för att det ska kunna sjunka in så pass mycket att man blir väldigt ledsen? Jag vet inte. Men det kändes i alla fall bra så fort jag gått igenom säkerhetskontrollen!
Vi landade i Paris vid två-tiden och då hade vår grupp av utbytesstudenter växt sig från 3 pers till 14! Nu var vi inte bara svenskar utan även norrmän och finnar. Det var intressant att träffa den här gruppen av människor som jag inte visste något om förutom att de, precis som jag, valt att lämna deras vardag där hemma för ett år i Frankrike. Det tycker jag är en ganska stor grej att ha gemensamt!
Jag fick dela rum på hotellet med två andra svenska tjejer som jag fort fick kontakt och kände mig trygg med. Första dagen gick vi till svenska institutet i Paris där vi fick information om vad vi skulle göra de kommande två dagarna av vår guide Fredrik som jobbar där. Vi fick även chans att presentera oss lite närmare för de andra.
Vistelsen i Paris kändes som en skön start på året i Frankrike, vi hade ofta mycket saker att göra så det fanns inte så mycket tid till att gå runt och oroa sig över hur allt skulle bli under året, om man skulle trivas med värdfamiljen, i skolan osv, och när man väl hade tid att oroa sig kunde man prata med de andra som oroade sig över precis samma sak! Till skillnad från kompisarna där hemma som efter ett antal timmar av olika spekulationer i hur allt skulle komma att bli, börjat tröttna och kanske vilja byta samtalsämne så fanns det alltid någon i gruppen som var precis lika villig att sitta och oroa sig och spekulera.
På förmiddagarna gjorde vi en hel del utflykter och åkte t.ex. båt på Seine, besökte l'arc de triomphe, notre damme, sacre coeur m.m. Under eftermiddagarna fick vi tid till att göra det vi själva hade lust med, antingen fortsätta utforskningen av sevärdigheter, slå sig ned i en park och ha picknick eller kanske ge sig ut i Paris stora shoppingdjungel.
På kvällarna hade vi uppsamling igen och gick tillsammans till en Restaurang där vi åt god middag och efteråt återvände vi till hotellet. Väl tillbaka på hotellet hände det väl att vi låg och pratade ett tag innan vi somnade men ofta var vi så utmattade av dagens händelser att vi somnade fort.
På söndagmorgon var det än en gång dags för avresa. Nu skulle vi alla ut till våra värdfamiljer! Det var väldigt pirrigt för det kändes som att det var då det började på riktigt och sorgligt att säga hejdå till alla nyfunna vänner. Men givetvis bytte vi mailaddresser och Facebook för att kunna ha kontakt under det kommande året.
För mig innebar tågresan från Paris en och en halv timmes pratande med en tjej som tydligen skulle till samma område och skola som jag! Detta visste jag inte sedan tidigare och vi tog tillfället i akt att lära känna varandra bättre. Vi pratade och tiden gick och vips var vi i Angers där vi båda skulle av! Plötsligt gick allt väldigt fort och utan att jag riktigt hann förstå vad som hände satt jag i mina värdföräldrars bil påväg hem till dem (eller oss). Det var väldigt nervöst tills jag insåg hur nervösa de själva var, då kändes det nästan inte nervöst alls längre. Då blev det hela lite mer komiskt, där satt vi i bilen utan särskilt bra konversationsförmåga och var jättenervösa allihop. Det fick mig nog att börja tänka på dem lite mer som vanliga människor istället för "värdföräldrar" och det var otroligt skönt.
Hemma väntade dottern i familjen med sin pojkvän och de var även de jättenervösa.
Efter fem dagar har jag redan haft en massa stela konversationer som dels berott på att vi inte känner varandra fast vi ska leva tillsammans nu i ett år och kanske framförallt på språksvårigheterna. Men stela konversationer tycker jag definitivt är en sak som hör till, det är oundvikligt och lååångt ifrån det värsta som kan hända. Bortsett från dessa känner jag mig trygg och väl hemmstadd här, jag får världens godaste mat och blir behandlad med största respekt!
Vi spelar sällskapsspel tillsammans, kollar på tv, lagar mat och de visar mig området.
Imorgon börjar jag skolan. Det känns precis som allt annat under den här resan har kännts; nervöst men spännande.
Jag har hört att fransmän är väldigt petiga när det kommer till deras språk och att de inte gärna lyssnar på någon som "inte kan prata" men min familj här är hur hjälpsamma som helst och rättar mig och lär mig nya ord hela tiden. Om alla är så hjälpsamma vet jag inte, antar att jag får se i skolan imorgon.. Jag hade nog trott att de skulle vara väldigt annorlunda här från hur vi är i Sverige men nu känner jag mycket mer att de är som oss, klär sig likadant, lyssnar på samma musik, kollar på samma tvprogram (fast de är såklart dubbade). Den stora skillnaden är kanske egentligen bara den mycket godare maten och baguetten som finns vid sidan av alla måltider!
En vecka har jag varit i Frankrike nu, det känns som mycket mindre för allt har gått så fort. Det känns också som mycket mer för det känns som att jag varit borta från Sverige väldigt länge och gjort mycket mer än vad jag vanligtvis hinner med på en vecka.
I vilket fall har veckan taggat upp mig rejält inför mitt franska år och trots att det både känns spännande, konstigt, roligt och läskigt så är den dominerande känslan att allt är precis som jag vill att det ska vara."
